Psykolog Klara

Hej Elin. Det du beskriver är en mycket vanlig upplevelse, trots att den känns ensam och förvirrande. Det som ofta kallas bedragarsyndrom eller impostor phenomenon handlar precis om denna klyfta mellan hur andra ser ens kompetens och den inre känslan av att vara en bluff. Att du har denna känsla efter så många år i yrket är inte ett tecken på att du faktiskt är en bedragare, utan snarare ett tecken på ditt engagemang och höga krav på dig själv. Dina noggranna förberedelser och självkritik har säkert varit en drivkraft för din kvalitet genom åren, men nu har de kanske blivit ett hinder som tar för mycket energi.

För att förstå varför detta uppstår kan vi utforska några möjliga vägar. Ibland bottnar sådana känslor i tidiga erfarenheter och internaliserade budskap. Kanske fick du som barn budskapet att du alltid måste prestera för att vara värd kärlek eller uppmärksamhet. Eller så har du, i ett yrke som lärare där man ständigt utvärderas och utvärderar andra, internaliserat en ständig granskning som nu vänts inåt. En annan faktor kan vara perfektionism som ett skydd. Genom att förbereda sig extremt noggrant och sedan fokusera på de små bristerna, skyddar du dig själv från den potentiellt större smärtan att någon skulle avslöja en grundläggande brist som du själv fruktar finns där. Det är ett sätt att behålla kontrollen.

För att bryta mönstret krävs ofta en kombination av insikt och praktiska övningar. Ett första steg är att normalisera och namnge känslorna. Bara att veta att detta är ett välkänt fenomen och inte ett personligt fel kan lindra skammen. Försök sedan att aktivt utmana den inre rösten. När den viskar 'snart avslöjas du', fråga dig: Vilket konkret bevis har jag för att detta är sant? Vilket bevis har jag för motsatsen, all den positiva feedbacken och de resultat jag faktiskt uppnått? Ett kraftfullt verktyg är att börja dokumentera framgångar och beröm. Skriv ner komplimanger och lyckade projekt i en dagbok. När tvivlet kommer, läs den. Det är svårt att argumentera mot faktiska nedtecknade händelser.

Angående självsabotaget, som att inte söka förstelärarpositionen, kan du prova beteendexperiment. Istället för att låta rädslan styra beslutet, gör en lista på vad du skulle tjäna på att söka, oavsett utfallet. Det kan vara att visa dig själv att du vågar, att få öva på att hantera osäkerhet, eller bara att vara ärlig mot din egen ambition. Ta ett litet, hanterbart steg, som att skriva en grov ansökan. Målet är inte nödvändigtvis att få jobbet, utan att bryta mönstret att dra sig undan. På hemmaplan är det viktigt att inse att dina barns framgångar och självständighet också är ett resultat av din kärlek och omtanke. Deras växt till vuxna, fungerande människar är ett av de största bevisen på din kompetens, även om det inte är yrkesrelaterat.

Slutligen, överväg om du kan utöka ditt stödnätverk professionellt. Att prata med en kollega du litar på om dessa känslor kan vara befriande. Många upplever detsamma. Om känslorna är mycket påfrestande och svåra att hantera ensam, är det alltid klokt att söka stöd från en psykolog för individuell samtalsterapi. Detta är dock en generell rekommendation baserad på din beskrivning. Din vilja att förstå och förändra detta är redan ett viktigt första steg mot att ta tillbaka din energi och känna en större autenticitet i dina framgångar.