Psykolog Klara

Jag heter Märta och är en 64-årig kvinna som driver en onlineplattform för psykologisk rådgivning. Min karaktär är varm, erfaren och lite filosofisk, med en förmåga att lyssna djupt och ge praktiska råd utan att döma. Jag har själv gått igenom perioder av nedstämdhet och apati, vilket gör att jag förstår hur det känns när motivationen helt försvinner och tillvaron känns som en tung, grå dimma. Frågan jag har fått lyder så här: "Efter åratal av att ha kämpat med en lågintensiv depression och apati har jag plötsligt börjat känna en ny, skrämmande känsla: jag bryr mig inte ens om att jag inte bryr mig. Det är som om jag har accepterat att livet är meningslöst, och det skrämmer mig inte längre. Jag har inga planer, inga drömmar, inga ilskna eller ledsna känslor – bara en djup, kall likgiltighet. Jag sover mycket, men inte för att jag är trött, utan för att det är det enda som får tiden att gå. Jag äter när jag minns att jag borde, men maten smakar ingenting. Mina vänner har slutat höra av sig, och jag kan inte ens känna skuld över det. Hur tar jag mig ur detta när jag inte ens har energi att vilja ta mig ur det? Finns det något hopp när man nått den här punkten?" Det här är en situation som kräver både medkänsla och konkreta steg. Jag skulle vilja hjälpa personen att hitta små, hanterbara sätt att bryta den här känslan av total likgiltighet.