Psykolog Klara

Hej Marcus. Det du beskriver är en mycket tung och utmattande situation där både kroppen och psyket har börjat protestera på ett allvarligt sätt. Att du känner apati och brist på kraft att vilja bli bättre är en vanlig del av depressionen och utmattningen, inte ett tecken på svaghet. För att bryta mönstret är det ofta nödvändigt att börja med mycket små, överkomliga steg som inte kräver den energi du just nu saknar.

Ett första konkret steg kan vara att fokusera på kroppens grundläggande behov. Sömnbristen förvärrar allt annat. Du kan prova att skapa en enkel sömnrutin, som att gå till sängs samtidigt varje kväll, även om du inte soper, och undvika skärmar en timme innan. För att hantera stressätandet kan du försöka med att införa små, näringsrika mellanmål som yoghurt eller nötter, inte för att ta bort tröstätandet helt, utan för att successivt ge kroppen bättre bränsle.

När det gäller den känslomässiga och mentala belastningen är det avgörande att bryta isoleringen. Din fru uppmanar dig att söka hjälp, och det är ett viktigt råd. Eftersom steget till en psykolog kan kännas övermäktigt just nu, kan du börja med att boka en tid hos en kurator via din vårdcentral. Detta är ett lägre tröskelsteg och de kan ofta ge stöd och vidare vägledning. Att prata med din fru om hur du mår, utan att försöka lösa allt på en gång, kan också lätta på trycket.

På jobbet är det viktigt att sätta gränser för det ouppnåeliga. Det kanske innebär att du bokar in en kort samtal med din chef för att förmedla att kraven inte är hållbara, eller att du kontaktar facket för rådgivning om arbetsmiljön. Om detta känns omöjligt, kan ett första steg vara att helt enkelt sluta arbeta övertid och fysiskt lämna kontoret vid en normal tid, för att skapa en separation.

Kom ihåg att apatin är ett skydd. Kroppen och själen har stängt ner för att hantera en överväldigande belastning. Behandlingen handlar inte om att genast känna glädje, utan om att successivt återuppbygga grunden genom sömn, näring, stöd och små dagliga handlingar som känns hanterbara. Att du skriver här är i sig ett första, viktigt tecken på att en del av dig vill hitta en väg ut.