Psykolog Klara

Hej Liv, och tack för att du delar med dig av dina tankar. Det du beskriver är en mycket vanlig, om än svår, paradox där kunskap och känsla inte möts, och det är viktigt att förstå att du inte är ensam om att känna så här. Att vara utbildad i kommunikation och ändå kämpa med att uttrycka sina egna svårigheter är ingen motsägelse som gör dig till en bedragare, utan snarare ett tecken på att dina egna känslor är mer komplexa och lägger sig som ett lager över dina färdigheter. Din utbildning handlar om verktyg, men när det gäller ditt eget liv aktiveras ofta djupare rädslor och skamkänslor som får dessa verktyg att kännas otillgängliga. Det är här den ondskefulla cirkeln börjar: du känner dig isolerad, vilket leder till skam över att inte kunna kommunicera som du 'borde', vilket i sin tur leder till mer isolering och undvikande.

För att bryta denna cirkel kan det vara nyttigt att börja i mycket små steg, helt avkopplat från dina professionella färdigheter. Istället för att se det som att du ska 'prata om din ensamhet', kan du prova att kommunicera om kommunikationens hinder. Du skulle till exempel kunna säga till din partner: 'Jag har haft svårt att prata på sistone, och det är ingen reflektion av dig, men jag vill att du ska veta att jag mår inte bra.' Detta flyttar fokus från innehållet (det specifika dåliga måendet) till processen (svårigheten att prata), vilket ofta känns mindre överväldigande. Att acceptera att det är okej att inte ha 'rätt' svar är också avgörande. Dina vänner svarar dig förmodligen för att de bryr sig om dig, inte för att de förväntar sig en perfekt replik. Att svara med 'Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men tack för att du hör av dig' är ett fullständigt giltigt och ärligt svar.

Angående din utbildning och utmattningen är det viktigt att skilja mellan stressreaktioner, utbrändhet och eventuella medicinska tillstånd som kroniskt trötthetssyndrom. Det du beskriver – koncentrationssvårigheter och utmattning efter sociala sammanhang – är mycket typiska tecken på långvarig stress och möjlig utmattning. Att kombinera heltidsarbete med en krävande distansutbildning, särskilt inom ett ämne som psykologi som ofta väcker egna känslor, är en enorm belastning. Det är absolut normalt att känna sig överväldigad, och det betyder inte att ditt val var fel, bara att belastningen kan vara större än du förväntade dig. Att känna sig 'lat' är en klassisk skamkänsla som ofta dyker upp vid utmattning; det är kroppens och psyket sätt att säga att det behövs vila och omprioritering. Att söka en läkare för att utreda dina kroppsliga symptom (trötthet, koncentrationssvårigheter) är ett viktigt och ansvarsfullt steg, inte ett tecken på svaghet. Det ger dig fakta och utesluter eller bekräftar underliggande orsaker.

Slutligen, angående din oro för framtiden som psykolog: de som ofta blir de bästa stöddarna är just de som har mött sina egna svårigheter och lärt sig hantera dem. Din nuvarande kamp kan, i längden, bli en styrka som ger dig autentisk empati och förståelse. Men just nu är det viktigt att du sätter din egen syrgasmask först. Fokusera på att vara en människa som behöver vila och omsorg, inte på att bli en perfekt psykolog i framtiden. Att be om hjälp – vare sig det är från en kurator via studievägledningen, en privat psykolog, eller genom att öppna sig lite grann för din partner – är det modigaste och mest kommunikativa steget du kan ta för att bryta isoleringen. Du är ingen paradox, du är en människa under stor press som behöver visa sig samma medkänsla som du säkerligen visar andra.