Psykolog Klara

Hej Lars, det låter som en mycket svår och oroande situation för dig som förälder, och det är klokt att du söker råd. Dina observationer av din sons beteende, som undvikande av familjemåltider, extremt begränsad kost, viktminskning och rädsla för 'gifter', pekar starkt mot ett problematiskt ätbeteende, möjligen ortorexi, vilket är en besatthet vid 'ren' och hälsosam mat. Det är viktigt att förstå att detta inte handlar om vanlig hälsomedvetenhet utan kan vara en allvarlig psykologisk svårighet som påverkar hans fysiska och mentala hälsa.

Din primära utmaning är att närma dig honom på ett sätt som bryter igenom hans försvarsmekanismer utan att driva honom längre bort. Ett första steg är att skapa en säker och icke-konfronterande miljö för ett samtal. Välj en tid då ingen av er är stressad och undvik att inleda direkt kring mat eller vikt. Istället kan du uttrycka din omtanke för honom som helhet, genom att säga något i stil med 'Jag märker att du har det tufft på sistone, och jag är här för dig oavsett vad'. Det är avgörande att använda jag-meddelanden för att undvika att han känner sig anklagad, till exempel 'Jag blir orolig när jag ser dig må dåligt' istället för 'Du äter fel'.

Eftersom han blir arg och misstänksam när du nämner mat, kan det vara effektivare att initialt fokusera på de känslomässiga aspekterna, som isolering, ångest eller vad han upplever i sin dagbok. Visa empati och lyssna aktivt utan att genast erbjuda lösningar. Att erkänna hans kamp, även om du inte förstår den fullt ut, kan öppna en dörr. Det är också viktigt att samla stöd, även om hans mamma inte ser problemet nu. Du kan försöka dela dina konkreta observationer med henne igen, utan att låta det bli en konflikt, och föreslå att ni i alla fall konsulterar en professionell tillsammans för att få råd.

För att få honom till behandling behöver du ofta en långsiktig strategi. Att direkt kräva att han träffar någon kan få motsatt effekt. Ett mildare tillvägagångssätt kan vara att föreslå en gemensam kontakt med en kurator eller psykolog som specialiserar sig på ätstörningar, inte för 'honom' specifikt, utan för att du som förälder behöver stöd för att hantera din oro. Detta kan minska hans motstånd. En annan väg är att uppmuntra ett besök hos en allmänläkare för en generell hälsokontroll, där läkaren själv kan påpeka de fysiska riskerna med extrem undervikt och näringsbrist. Förbered dig på att detta kan ta tid och kräva många försök.

Att bevara er relation är centralt, för det är genom denna relation du har möjlighet att påverka. Satsa på att upprätthålla kontakt och samvaro i icke-matrelaterade sammanhang, som att gå på promenad eller se en film. Bekräfta hans värde som person, oberoende av hans ätbeteende. Sätt gränser med omtanke, till exempel genom att säga att du inte kan stödja en kost som är medicinskt farlig, men att du alltid stödjer honom. Slutligen, sök stöd för dig själv, antingen genom föräldragrupper för ätstörningar eller egen terapi, för att orka med denna utmanande process. Din kärlek och uthållighet är den viktigaste resursen din son har just nu.