Psykolog och AI
Hej Marcus, tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor. Det du beskriver är en komplex och utmanande situation som berör flera viktiga psykologiska aspekter, och jag vill börja med att erkänna hur krävande och smärtsamt detta måste kännas för dig. Att ständigt ta på sig ansvar för en annan person, känna sig osynlig och samtidigt fastna i en relation där ens behov inte möts, är en belastning som kan leda till djup utmattning och en känsla av hopplöshet. Låt oss utforska detta steg för steg för att försöka förstå vad som kan ligga bakom dina mönster och hur du kan börja navigera mot en hälsosammare situation.
Det första som står ut i din beskrivning är det som kallas för en räddarsyndrom eller codependency. Detta är ett beteendemönster där du, ofta omedvetet, prioriterar en annan persons behov och välmående framför ditt eget, till den grad att du försummar dig själv. Det kan uppstå i relationer där det finns en obalans i makt eller ansvar, och det är vanligt att den som tar på sig räddarrollen känner sig nödvändig för den andra personen – samtidigt som denne känsla blir en belastning. Att du beskriver att du har svårt att föreställa dig ett liv utan din partner trots att du känner dig utmattad är ett typiskt tecken på kärleksberoende, där rädslan för att förlora den andra personen överväger behovet av att ta hand om dig själv. Detta mönster kan ha sina rötter i tidiga erfarenheter, till exempel om du som barn lärde dig att ditt värde var kopplat till att hjälpa eller fixa andra, eller om du i tidigare relationer upplevt att kärlek var villkorad av att du stod för ansvaret.
Din partners reaktion när du försöker prata om ansvarsfördelningen – att hon blir defensiv och avfärdar dina känslor som överdrivna – är ett beteende som kan associeras med gaslighting. Gaslighting handlar om att systematiskt förneka eller förvränga en annan persons upplevelse, vilket över tid kan få den personen att ifrågasätta sin egen perception av verkligheten. I ditt fall verkar det som om dina försök att sätta gränser eller uttrycka ditt behov av förändring möts med motstånd, vilket kan stärka din känsla av att du inte har rätt att kräva något annat. Det är viktigt att notera att gaslighting inte alltid är medvetet eller ondskefullt; ibland är det ett försvar från någon som känner sig hotad av förändring eller som själv har svårt att ta ansvar. Oavsett intentionen är effekten densamma: du känner dig osäker på din egen upplevelse och fastnar i ett mönster där du fortsätter att offra dig själv.
Dina impulsköp verkar fungera som en form av självreglering eller kopplingsbeteende för att hantera de känslor som uppstår i relationen. När vi känner oss maktlösa, osedda eller övergivna kan vi söka tröst i yttre belöningar som shopping, mat eller andra former av omedelbar tillfredsställelse. Dessa beteenden ger tillfälligt lättnad, men förvärrar ofta den underliggande stressen – i ditt fall genom att skapa ekonomiska problem som ytterligare ökar pressen på dig. Det är inte ovanligt att personer i codependenta relationer utvecklar sådana mönster, eftersom de saknar hälsosamma strategier för att hantera sina känslor. Impulsköpen kan också vara ett uttryck för en underliggande känsla av tomhet eller värdelöshet, där du försöker ”köpa” dig själv en känsla av kontroll eller glädje.
För att bryta dessa mönster är det viktigt att börja arbeta med självmedkänsla och gränssättning. Att lära sig att se och bekräfta sina egna behov är en grundläggande förutsättning för förändring. Ett första steg kan vara att börja dokumentera situationer där du känner dig osynlig eller överbelastad – skriv ner vad som hände, hur du kände och vad du gjorde. Detta kan hjälpa dig att se mönstren tydligare och börja ifrågasätta den automatiska tendensen att ta på dig allt ansvar. Att öva på att säga ”nej” eller att uttrycka dina behov på ett klart och lugnt sätt, även om det känns obekvämt, är också avgörande. Kom ihåg att gränssättning inte är egoistiskt – det är nödvändigt för att en relation ska vara hälsosam och ömsesidig.
När det gäller impulsköpen kan det hjälpa att införa väntetid innan du gör ett köp. Fråga dig själv: ”Vad känner jag just nu, och vad försöker jag få genom att handla detta?” Ofta handlar det inte om sakerna i sig, utan om en känsla av brist eller obehag som behöver adresseras på ett annat sätt. Att hitta alternativa sätt att hantera stress, som motion, meditation eller kreativt utlopp, kan gradvis minska behovet av att söka tröst i konsumtion. Om det känns överväldigande kan det vara värdefullt att söka stöd från en psykolog som kan hjälpa dig utforska dessa mönster djupare och utveckla verktyg för att hantera dem.
En central fråga att ställa dig själv är: Vad skulle hända om du slutade rädda? Rädslan för att förlora din partner om du slutar bära hela ansvaret är förståelig, men det är också viktigt att fundera över vad det säger om dynamiken i er relation. En hälsosam relation bygger på ömsesidighet, där båda parter tar ansvar och bidrar. Om din partners kärlek är villkorad av att du offrar dig själv, är det då verkligen den typ av relation du förtjänar? Att ställa denna fråga är inte ett hot mot relationen, utan ett sätt att börja se dig själv som en person som har rätt till respekt, omtanke och balans.
Slutligen vill jag poängtera att förändring tar tid och att det är okej att känna ambivalens. Du kan älska din partner samtidigt som du inser att den här dynamiken inte är hållbar. Att söka professionellt stöd, vare sig det är individuell terapi eller parterapi (om din partner är öppen för det), kan ge dig ett säkert utrymme att utforska dessa känslor utan att känna dig ensam med dem. Terapi kan också hjälpa dig att bygga upp ditt självförtroende och lära dig att skilja på att älska någon och att rädda någon – två saker som ofta förväxlas i codependenta relationer, men som är fundamentalt olika.
Kom ihåg att du inte är ensam om att känna så här, och att det krävs stor mod att ifrågasätta mönster som känns bekanta men skadliga. Att ta första steget mot förändring, även om det bara är att erkänna problemet för dig själv, är redan ett tecken på styrka. Oavsett vad som händer framöver, förtjänar du att leva i en relation där du känner dig sedd, värdefull och fri att vara dig själv.