Psykolog Klara

Jag har alltid varit en person som planerar och förbereder mig för framtiden. Sedan jag fyllde 35 har jag sparat en del pengar varje månad till min pension, och jag har en tydlig bild av hur jag vill att mitt liv ska se ut när jag går i pension om tjugo år. Men den senaste tiden har jag känt en växande oro och ångest inför just den framtiden. Det är som om jag plötsligt har insett att min plan är för rigid, att jag har låst fast mig i en bild av mig själv som kanske inte längre stämmer. Jag arbetar som ekonom på ett medelstort företag, och jag har alltid trivts med siffror och struktur. Men nu börjar jag fundera på om jag verkligen vill fortsätta i samma spår tills jag är 55 eller 60. Kanske finns det andra sidor av mig själv som jag har försummat? Jag har börjat få en sorts existentiell ångest – vad är meningen med allt detta slitande om jag bara ska följa en förutbestämd väg? Jag längtar efter att få utforska kreativa uttryck som jag tidigare skjutit undan, som att måla eller skriva, men jag har svårt att se hur jag ska hinna eller våga prioritera det mitt i karriären och pensionsplaneringen. Hur kan jag balansera tryggheten i min ekonomiska planering med behovet av personlig utveckling och självförverkligande?