Psykolog Klara

Hej Magnus, och tack för att du delar med dig av detta. Att en nioårig pojke får panikattacker i tunnlar är en mycket påfrestande situation för både honom och familjen. Det är bra att du som psykolog redan tänker i banor av gradvis exponering och andningstekniker, men låt oss fördjupa oss i hur du kan hjälpa honom utan att tvinga, och samtidigt få vardagen att fungera.

Först och främst: panikattacker hos barn är inte farliga i sig, men de är extremt obehagliga och kan snabbt leda till undvikande. När din son skriker, hyperventilerar och försöker öppna dörren handlar det om en kamp- flykt- eller frysrespons som kroppen aktiverar felaktigt. Han är inte trotsig, utan upplever ett genuint hot. Därför är det avgörande att inte tvinga honom in i tunnlar, eftersom det kan förstärka traumat och öka risken för generaliserad klaustrofobi. Samtidigt måste vardagen fungera, särskilt om ni ofta kör genom tunnlar.

En viktig princip är att skilja på acceptans och förändring. Ni kan acceptera att rädslan finns där just nu, utan att för den skull låta den styra hela familjens liv. Börja med att prata med honom om vad som händer i kroppen när han blir rädd. Använd enkla ord: hjärtat slår snabbare, andningen blir ytlig, musklerna spänns. Förklara att detta är kroppens larmsystem som ibland gör fel och att det inte betyder att något farligt verkligen ska hända. Normalisera upplevelsen utan att bagatellisera den.

Andningstekniker är bra, men de måste tränas i lugn miljö, inte mitt i en attack. Träna hemma när ni är avslappnade. Prova till exempel att andas in i fyra sekunder, hålla andan i fyra, andas ut i sex sekunder. Gör det till en lek, kanske med en mjuk leksak på magen som ska röra sig. När han sedan sitter i bilen, långt innan tunneln, kan ni påminna om andningen. Men tvinga honom aldrig att andas på ett visst sätt under panik; det kan kännas som ett krav och öka stressen.

Gradvis exponering är central, men den måste ske i hans takt. Börja med att bara prata om tunnlar hemma, titta på bilder eller videor av tunnlar. Nästa steg kan vara att sitta i bilen på uppfarten och låtsas att ni kör genom en tunnel. Sedan kan ni köra förbi en tunnel utan att åka in, stanna utanför och bara titta. Därefter kan ni köra igenom en mycket kort tunnel när han känner sig redo. Det viktigaste är att varje steg är frivilligt och att han får känna kontroll. Om han säger stopp, så stannar ni. Belöna modet, inte resultatet. Beröm honom för att han vågade försöka, även om han inte klarade hela vägen.

För att få vardagen att fungera praktiskt kan ni planera resor så att ni undviker tunnlar när det är möjligt, men inte helt. Om ni måste åka genom en tunnel och han får panik, stanna på en säker plats efter tunneln och låt honom lugna sig. Kör inte vidare medan han skriker, eftersom det kan förvärra rädslan. Ha en trygghetssak i bilen, till exempel en favoritleksak eller en filt, som han kan hålla i. Kanske kan han sitta fram och du kan prata lugnt om något annat, eller sätta på hans favoritmusik. Distraktion kan hjälpa, men bör inte användas för att undvika känslan helt.

Det är också viktigt att inte låta rädslan bli ett familjeprojekt som alla pratar om hela tiden. Om tunnlar blir det enda samtalsämnet kan det förstärka problemet. Prata om det när han själv tar upp det, och håll annars fokus på andra aktiviteter. Visa att du tror på honom och att du finns där, men att du inte är rädd för hans rädsla.

Om panikattackerna fortsätter eller förvärras, överväg att söka professionell hjälp, gärna en barnpsykolog eller terapeut som arbetar med kognitiv beteendeterapi och exponering. Eftersom du själv är psykolog kan du säkert hitta rätt stöd, men kom ihåg att du är pappa först. Det kan vara klokt att någon annan leder behandlingen, så att din son inte behöver förhålla sig till dig både som terapeut och förälder.

Slutligen, klaustrofobi är inte ett oundvikligt öde. Med tålamod, lyhördhet och gradvisa steg kan de flesta barn lära sig att hantera sin rädsla. Det viktigaste är att han känner att han inte är ensam, att hans känslor är tillåtna och att ni tar ett steg i taget tillsammans.