Psykolog Klara

Hej Elias. Det du beskriver är en vanlig men djupt isolerande erfarenhet, där en känsla av att vara osynlig trots social närvaro kan växa fram. Det handlar inte om att du är konstig, utan om att många unga vuxna kämpar med att hitta autentiska sätt att vara sig själva på bland andra. Din förmåga att identifiera detta och viljan att förändra det är ett viktigt första steg.

Din situation tyder på att du har utvecklat ett skyddsbeteende. Det är som en automatisk pilot som aktiveras för att skydda dig från att känna dig sårbar eller avvisad. När du log och sa 'bra' till din kompis, var det förmodligen denna automatiska reaktion. För att börja riva ner den vägg du beskriver kan det vara bra att börja i smått. Istället för att försöka dela det allra tyngsta direkt, kan du prova att introducera liten autenticitet i dina samtal. Det kan vara att svara 'lite trött idag' eller 'har haft en tankfull vecka' när någon frågar hur du mår. Detta bryter mönstret utan att kännas överväldigande.

En annan väg framåt är att skapa utrymme för djupare samtal. Det kanske inte behöver vara med hela korridoren på en gång. Fundera på om det finns en eller två personer i din närhet som du känner en grundläggande trygghet med. Du kan initiera ett samtal genom att berätta att du har reflekterat över något, som din pappas sjukdom, och att du uppskattar att få prata om det. Ofta öppnar ditt eget sårbarhetsmoment för att andra också ska känna sig trygga att dela.

Det är också viktigt att komma ihåg att autenticitet är en färdighet som måste övas. Du har övat på 'normalitet', och nu kan du börja öva på att vara mer ärlig. Det kan kännas konstigt och klumpigt till en början, precis som att lära sig ett nytt språk. Var snäll mot dig själv under processen. Att börja prata om det som betyder något handlar inte om en stor bekännelse, utan om att successivt byta ut de ytliga svaren mot mer äkta reflektioner.

Slutligen, överväg om det finns strukturerade sammanhang som kan underlätta. En studentförening med ett mer personligt fokus, en samtalsgrupp via universitetet, eller att skriva ner dina tankar först i ett dagbok. Att formulera dina känslor för dig själv gör det lättare att sedan dela dem med andra. Din känsla av osynlighet är ett tecken på att en del av dig vill bli sedd och hörd på riktigt. Att ta de första små stegen mot att visa den delen är hur man börjar existera på riktigt.