Psykolog Klara

Hej Linda. Tack för att du delar med dig av din oro. Det är tydligt att du är en engagerad och kärleksfull mamma som ser ditt barns förändring. Att du reagerar på dessa signaler är viktigt, och det finns mycket du kan göra för att stötta din son. Låt mig först säga att du inte behöver ha alla svar nu. Det viktigaste är att du finns där för honom på ett sätt som känns tryggt för er båda.

Din sons tillbakadragenhet, undvikande av ögonkontakt och nedstämdhet tillsammans med de mörka och våldsamma teckningarna är tecken som bör tas på allvar. Det betyder inte automatiskt att något katastrofalt har hänt, men det är en tydlig signal om att han inombords kämpar med något som han ännu inte kan sätta ord på. För en nioårig pojke är det vanligt att känslor uttrycks genom bilder och beteende snarare än genom samtal. Teckningarna kan vara hans sätt att bearbeta rädsla, ilska, maktlöshet eller sorg. Att han blir arg när du frågar kan vara ett uttryck för att han själv inte förstår eller kan hantera det han känner, och att han upplever press när du närmar dig ämnet.

Det första steget är att skapa en trygg och icke-dömande atmosfär där han inte känner sig utfrågad. Undvik att ställa direkta frågor om teckningarna eller om skolan just nu. I stället kan du bjuda in till samvaro utan krav på samtal. Till exempel kan ni göra något tillsammans som han tycker om, som att bygga med lego, spela ett spel eller ta en promenad. Under sådana aktiviteter kan samtal komma naturligt, ofta när man inte ser varandra direkt i ögonen. Lyssna mer än du frågar. Om han säger något, reflektera tillbaka vad du hör utan att värdera. Säg till exempel: Det låter som att det har varit jobbigt på sistone, i stället för Vad är det som har hänt?. På så sätt visar du att du finns där utan att kräva en förklaring.

När det gäller teckningarna kan du prova att närma dig dem på ett lekfullt och nyfiket sätt, utan att analysera eller bli rädd. Du kan säga: Jag ser att du har ritat mycket mörka saker på sistone. Vill du berätta om dem? Om han säger nej, låt det vara. Du kan också själv sätta dig och rita bredvid honom, utan att kommentera hans bilder. Konst är ett språk, och genom att visa intresse för hans skapande utan att kritisera eller bli upprörd ger du honom en kanal att uttrycka sig. Om han någon gång vill prata om bilderna, lyssna utan att tolka eller dra slutsatser. Fråga hellre: Vad tänker du på när du tittar på den här bilden? än att säga Varför är den så mörk?.

Det är också klokt att samarbeta med skolan. Hans lärare har redan märkt en förändring, vilket är värdefull information. Ta kontakt med läraren och fråga hur han fungerar i klassrummet, om han drar sig undan vissa situationer eller om det har skett något särskilt. Be läraren att vara uppmärksam på om han blir retad eller utfryst, men också att inte peka ut honom inför klassen. En trygg vuxen i skolan kan göra stor skillnad. Kanske kan en resursperson eller kurator på skolan bli en extra stöttepelare.

Vad gäller tecken att vara extra uppmärksam på: Förändringar i sömn, aptit eller humör är viktiga. Om han börjar isolera sig ännu mer, tappar intressen han tidigare älskat, pratar om att inte vilja leva eller gör sig illa, måste du söka professionell hjälp omgående. Andra varningssignaler är om han blir aggressiv mot sig själv eller andra, om han slutar prata helt eller om teckningarna blir ännu mer skrämmande och detaljerade på ett sätt som känns onaturligt för hans ålder. Men kom ihåg att mörka teckningar i sig inte är en bekräftelse på övergrepp eller mobbning. De kan vara ett uttryck för inre stress, vilket kan ha många orsaker, inklusive en känslig personlighet, förändringar i familjen eller en utvecklingsfas.

Som ensamstående mamma är det lätt att känna sig ensam i oron. Försök att söka stöd för din egen skull. Prata med en vän, en familjerådgivare eller en psykolog som kan ge dig perspektiv. Att vara lugn och stabil själv är den bästa grunden för att kunna stötta ditt barn. Du behöver inte vara stark hela tiden, men du kan visa att det är okej att känna svåra känslor och att ni kan ta itu med dem tillsammans.

Om du efter några veckor av mjuk närvaro och samarbete med skolan fortfarande är mycket orolig, överväg att kontakta barn- och ungdomspsykiatrin eller en barnpsykolog för en bedömning. Även om du inte är psykiater kan du som förälder initiera en kontakt. Det är inte ett tecken på svaghet utan på ansvar. En professionell kan hjälpa till att avgöra om det finns en underliggande depression, ångest eller trauma, och ge både dig och din son verktyg att hantera situationen.

Slutligen, lita på din intuition. Du känner ditt barn bäst. Om du upplever att något är allvarligt fel, fortsätt söka hjälp tills du får svar. Din närvaro och villkorslösa kärlek är den viktigaste skyddsfaktorn för din son. Ta en dag i taget, sänk kraven på dig själv och kom ihåg att du redan gör en stor insats genom att bry dig och söka information.