Psykolog Klara

Jag är 47 år och har kämpat med en lågintensiv men ihållande depression och apati i över två år nu. Det började efter att jag blev uppsagd från mitt arbete som projektledare, en roll jag älskade och där jag kände mig kompetent. Sedan dess har jag provat olika deltidsjobb, men inget har känts meningsfullt. Min partner säger att jag har blivit 'osynlig' i vårt förhållande – jag orkar inte delta i samtal, initiativ till gemensamma aktiviteter eller ens visa intresse för hans liv. Våra barn (19 och 22) har flyttat hemifrån, och jag känner en enorm skuld över att jag inte ens försöker hålla kontakten regelbundet. Ibland sitter jag i soffan i timmar och stirrar på väggen, utan att ens kunna bestämma mig för att ta en promenad. Jag har läst om kognitiv beteendeterapi (KBT) och undrar om det kan hjälpa mig, men jag har ingen energi att söka upp en terapeut eller ens boka en tid online. Finns det små, konkreta steg jag kan ta för att börja bryta den här passiviteten? Hur gör jag när till och med viljan att vilja saknas?