Psykolog Klara

Hej Markus, ditt brev beskriver en mycket påfrestande och vanligt förekommande reaktion på att ha varit med om eller bevittnat en traumatisk händelse. Det du upplever låter som en normal reaktion på en onormal situation. Att du var först på plats vid en så allvarlig olycka och försökte hjälpa till innebär att du utsattes för en extrem stressbelastning, och det är fullt förståeligt att ditt nervsystem fortfarande är i chock. Många som varit med om liknande upplever intrusiva minnen, mardrömmar, undvikande beteende och fysiska reaktioner som darrningar. Skuldkänslorna är också en mycket vanlig del av bearbetningen, men det är viktigt att komma ihåg att din hjärna, i chock och kaos, nu ifrågasätter dina handlingar med en klarhet som situationen inte tillät. Du gjorde vad du kunde under omständigheterna.

För att börja bearbeta detta är det första och viktigaste steget att söka stöd från en professionell. En psykolog med kompetens inom traumabehandling kan ge dig ett säkert rum att utforska det som hänt utan att du behöver vara rädd för en etikett. Att 'bli diagnostiserad' är inte målet, utan att få verktyg för att hantera det du redan upplever. I Sverige kan du via din vårdcentral få en remiss till en psykolog, eller söka dig till en privatpraktiserande psykolog via till exempel Sveriges Psykologförbund. Det finns även specialiserade enheter för kris- och traumastöd. Att ta det första steget och boka en tid är ofta det svåraste.

För att hantera de överväldigande minnerna och kroppsreaktionerna i vardagen finns det olika sätt att närma sig. En viktig princip är att återfå en känsla av kontroll i nuet. När mardrömmar eller minnen dyker upp kan det hjälpa att försöka förankra dig i nuet genom att titta dig omkring och namnge fem saker du ser, fyra du känner, tre du hör, två du luktar och en du smakar. Detta är en enkel teknik för att bryta tankespiralen. För kroppslig ångest, som darrningar, kan långsamma och medvetna andetag vara till hjälp, andas in genom näsan i fyra sekunder, håll andan i sju och andas ut genom munnen i åtta. Att gradvis utmana undvikandet, kanske först åka bil som passagerare på mindre vägar, kan också återställa en känsla av normalitet. Skriv ned dina tankar och känslor i en dagbok kan vara ett sätt att få ut det som cirkulerar i huvudet.

Angående skuldkänslorna kan det vara värdefullt att, eventuellt med en psykologs vägledning, utforska berättelsen om den där dagen mer detaljerat. Ofta sitter skulden fast vid specifika ögonblick som man går igenom om och om igen. Att möjliggöra för en mer balanserad berättelse, där du också ser den hjälp du faktiskt gav och de begränsningar som fanns, kan vara en del av läkningen. Det är också viktigt att vara ömsint mot dig själv. De vänner som säger åt dig att 'gå vidare' menar väl, men trauma bearbetas inte genom att man trycker ned det. Att söka kontakt med andra som varit med om liknande, till exempel via stödgrupper, kan ge en känsla av att bli förstådd som vänner ibland inte kan ge.

Slutligen, saknaden efter ditt gamla liv är en sorg, och det är viktigt att tillåta dig själv att sörja den förlusten. Bearbetning av trauma tar tid och går ofta fram och tillbaka. Genom att successivt integrera händelsen i din livsberättelse som något fruktansvärt som hände, men som inte behöver definiera hela din framtid, kan du börja känna dig mindre fångad. Börja med att erkänna för dig själv att det du känner är legitimt, och ta det första lilla steget mot professionell hjälp. Det finns vägar framåt.