Psykolog Klara

Det du beskriver är en djupt traumatisk upplevelse som har lämnat spår i både din kropp och ditt sinne. Att leva i en kontrollerande relation under så lång tid påverkar inte bara ditt självförtroende, utan också din förmåga att känna säkerhet i dig själv och i relationer till andra. Det du känner nu – skam, kroppslig ångest, rädsla för att misslyckas – är inte ett tecken på svaghet, utan en naturlig reaktion på något som har kränkt dina grundläggande behov av trygghet och självbestämmande. Att du har lyckats lämna relationen är redan ett bevis på din inre styrka, även om det just nu känns som om du står kvar i ruiner.

Låt oss börja med det som känns mest akut: kroppens och sexualitetens återerövring. Din kropp har blivit ett slagfält, ett verktyg för kontroll, och det är fullständigt förståeligt att du nu känner dig främling i den. Att undvika fysisk kontakt är ett sätt för dig att skydda dig själv, men det kan också isolera dig ytterligare. Ett första steg kan vara att återupptäcka din kropp på dina egna villkor, utan krav eller förväntningar. Det kan handla om enkla saker som att stå framför spegeln och bara observera dig själv utan dom, att röra vid din egen hud med medkänsla (till exempel genom att smörja in händerna med kräm och lägga dem på dina armar, bara för att känna värme), eller att utforska rörelse som känns bra – kanske dans, yoga eller promenader där du fokuserar på hur det känns att vara i din kropp här och nu. Målet är inte att ’fixa’ något, utan att långsamt bygga upp en relation till din kropp som bygger på respekt och nyfikenhet, inte skam.

När det gäller sexualitet är det viktigt att komma ihåg att ditt begär inte är något som någon annan äger eller kontrollerar. Just nu kan det kännas som om din sexualitet är förorenad av minnena från relationen, och det är okej att ge dig själv tid att sortera i det. Du behöver inte ’återgå till normal’ på någon annans tidtabell. Om tanken på sexuell kontakt känns överväldigande, kan du börja med att utforska icke-sexuell närhet – att låta en vän hålla dig i handen, att sitta nära någon du litar på utan att det behöver leda någonstans, eller att helt enkelt tillåta dig själv att längta efter eller avstå från närhet utan att döma dig för det. Terapi med fokus på kroppsmedvetenhet eller trauma-informerad behandling kan här vara ett värdefullt stöd, särskilt om du känner att skammen eller ångesten är förlamande. Många som har varit med om liknande upplevelser finner också hjälp i att skriva ner sina känslor eller att använda konst eller musik som ett sätt att uttrycka det som känns svårt att sätta ord på.

Nu till skammen och rädslan för att misslyckas. Det du beskriver – att ibland känna dig lättad över att vara ensam eller att du ’inte förtjänar något bättre’ – är ett klassiskt tecken på internaliserad skam, det vill säga att du har tagit till dig den bild som din tidigare partner målat upp av dig. Den här skammen är inte sanningen om dig, men den har blivit en del av ditt inre berättande. För att bryta den cykeln behöver du börja ifrågasätta de här tankarna när de dyker upp. När du tänker ’Jag förtjänar inte detta’, kan du stanna upp och fråga dig: Vem säger det? Var kommer den tanken ifrån? Ofta kommer du att upptäcka att det är en röst som låter mycket som din tidigare partner, inte din egen. Ett verktyg som kan hjälpa är att skriva ner de här tankarna och sedan skriva ett svar till dem från det perspektivet du hade innan relationen, eller från det perspektivet du hoppas ha om fem år. Det handlar inte om att tvinga fram positivt tänkande, utan om att skapa utrymme för en ny, mer medkännande röst i ditt inre.

Din dröm om att starta ett eget företag är inte bara en dröm – den är ett tecken på att ditt sanna jag fortfarande finns där, trots allt du har gått igenom. Men ångesten över att misslyckas är förståelig, eftersom din tidigare partner systematiskt har underminerat din tro på din egen förmåga. Här är det viktigt att bryta ner drömmen i små, hanterbara steg och att fokusera på processen, inte resultatet. Istället för att tänka ’Jag måste lyckas med det här’, kan du fråga dig: ’Vad skulle jag vilja lära mig på vägen?’ eller ’Vad skulle ge mig glädje även om det inte blir perfekt?’. Misslyckande är inte ett tecken på att du är ovärdig – det är en del av att leva och växa. Men för att kunna ta risker måste du först bygger upp en känsla av säkerhet i dig själv. Det kan handla om att skapa rutiner som ger dig stabilitet (som regelbundna måltider, sömn eller tid i naturen), eller att omge dig med människor som speglar tillbaka dina styrkor istället för dina brister.

Slutligen, om känslan av att ’straffa dig själv’ är stark, kan det hjälpa att utforska var den kommer ifrån. Ibland är det så att vi internaliserar den kritiska rösten från vår uppväxt eller från tidigare relationer, och den rösten blir vårt sätt att ’hålla oss i schack’. Ett sätt att arbeta med det är att ge dig själv tillåtelse att göra misstag – inte för att de är bra, utan för att de är mänskliga. Du kan också prova att skriva ett brev till dig själv från ett medkännande perspektiv, där du erkänner hur svårt du har haft det och lovar att stötta dig själv framåt. Terapi kan här vara ett ovärderligt stöd, särskilt om du känner att skammen eller ångesten hindrar dig från att leva det liv du vill.

Det är viktigt att komma ihåg att helande inte är linjärt. Det kommer att finnas dagar när du känner dig stark och hoppfull, och dagar när du känner dig som om du har gått bakåt. Det är en del av processen. Varje gång du väljer att vara snäll mot dig själv, varje gång du säger ’nej’ till något som känns fel, eller varje gång du tillåter dig att drömma – då återtar du makten över ditt liv. Du har redan tagit det första och svåraste steget: att lämna. Nu handlar det om att låta dig själv existera i frihet, även om det känns obekvämt i början.

Du är värdig. Inte för att du har ’förtjänat’ det, utan för att du är en människa. Och dina drömmar är inte bara drömmar – de är vägvisare till det liv som väntar på dig, på andra sidan rädslan.

Om du känner att du behöver mer stöd, överväg att söka upp en psykolog som arbetar med trauma och självkänsla. Du behöver inte gå den här vägen ensam.

Var snäll mot dig själv, Elias. Du förtjänar det.

Varmt,
Klara