Psykolog Klara

Hej Erik. Det du beskriver låter mycket tungt, och det är förståeligt att du känner dig utmattad, rädd och vilsen efter en så svår händelse. När en kollega omkommer i en olycka kan den som överlever bära på sorg, chock, rädsla, skuld och en förändrad syn på sig själv och världen. Sådana reaktioner kan finnas kvar länge, särskilt om händelsen aldrig har fått en trygg möjlighet att bearbetas. Att det har gått två år betyder inte att du borde vara färdig med det som hände.

Mardrömmar, sömnsvårigheter, ångest, undvikande och en känsla av tomhet kan vara tecken på att minnen och känslor fortfarande är starkt aktiverade. Jag kan inte bedöma dig eller ställa en diagnos genom ett brev, men dina besvär är tillräckligt påtagliga och långvariga för att motivera professionellt stöd. Sök gärna en legitimerad psykolog eller psykoterapeut med erfarenhet av trauma, kriser och yrkesrelaterade olyckor. Du kan också börja med vårdcentralen för en första bedömning och hjälp att hitta rätt behandling. Det är inte ett misslyckande att behöva hjälp, utan ett sätt att ta ansvar för ditt välbefinnande.

Överlevnadsskuld är vanlig efter katastrofer och olyckor. Den kan låta som att man borde ha gjort mer, att någon annan borde ha överlevt i ens ställe, eller att ens eget fortsatta liv innebär ett svek mot den som dog. Skuldkänslan kan vara mycket övertygande även när den inte motsvarar det faktiska ansvaret. Ett viktigt steg är att försiktigt skilja mellan vad du känner ansvar för och vad du faktiskt hade möjlighet att påverka. I terapi kan man undersöka händelsen, sina tolkningar och de hårda krav man ställer på sig själv, utan att för den skull förminska sorgen eller det som hände.

Det kan också vara värdefullt att ge plats åt relationen till den avlidna kollegan. För vissa hjälper det att skriva ett brev som inte behöver skickas, berätta om personen för någon trygg människa, besöka en betydelsefull plats eller delta i en minnesstund. Målet är inte att glömma eller lägga händelsen bakom sig, utan att gradvis kunna minnas utan att helt överväldigas. Bearbetning handlar ofta om att integrera minnet i sitt liv, inte om att utplåna det.

Undvikande kan ge kortvarig lättnad, men tenderar att hålla ångest och mardrömmar vid liv. Samtidigt behöver du inte tvinga dig att berätta allt på en gång. En trygg behandling går stegvis och tar hänsyn till din beredskap. Tillsammans med en behandlare kan du lära dig sätt att lugna kroppen, orientera dig i nuet och närma dig minnena i en takt som är hanterbar. Det finns etablerade traumainriktade psykologiska behandlingar, men det viktiga är framför allt att behandlingen anpassas till dig och att du känner förtroende för behandlaren.

Just nu kan du försöka skapa så mycket förutsägbarhet som möjligt kring sömn och återhämtning. Regelbundna tider, dagsljus och mild fysisk aktivitet kan hjälpa kroppen att få tydligare signaler om vila och vakenhet. När du vaknar efter en mardröm kan du påminna dig om att du är i nutiden, nämna några saker du ser och hör, känna fötterna mot golvet och andas långsamt utan att pressa fram djupa andetag. Det kan också hjälpa att skriva ned drömmen kort och sedan formulera ett tryggare slut eller en påminnelse om att drömmen är ett minne och inte en pågående fara. Om sömnproblemen fortsätter bör de tas upp med vården.

Din pension och övergången från brandmannayrket kan dessutom ha förstärkt tomheten. Ett arbete med stark gemenskap, tydlig uppgift och hög intensitet lämnar ofta ett stort tomrum när det tar slut. Att driva webbplatsen kan ge mening, men också göra att du hela tiden befinner dig nära andras kriser. Det kan vara viktigt att fundera över om verksamheten just nu fungerar som en meningsfull uppgift, som ett sätt att undvika dina egna känslor, eller både och. Det ena utesluter inte det andra.

Du behöver inte vara helt fri från egen smärta för att kunna vara till hjälp, men du behöver tydliga gränser. Överväg att minska mängden frågor du besvarar, ha bestämda tider för arbetet och planera in återhämtning efter särskilt svåra berättelser. Undvik att arbeta när du är mycket trött eller starkt aktiverad. Det kan också vara klokt att ha handledning eller regelbunden konsultation med en legitimerad psykolog, både för din egen skull och för att skydda de personer som söker stöd. En webbplats för psykologisk rådgivning kan inte ersätta vård eller krisstöd, och det behöver framgå tydligt när en person bör söka mer omfattande hjälp.

Du kan formulera en enkel inre regel för arbetet, till exempel att du får vara medmänniska men inte bära ansvaret för att lösa någon annans liv. Efter varje samtal kan du fråga dig vad som tillhör den andra personen och vad som tillhör dig. Att avsluta arbetsdagen med en tydlig rutin, som att skriva ned det du lämnar till nästa dag och sedan göra något konkret i din egen vardag, kan hjälpa hjärnan att växla från hjälparrollen till privatlivet.

Berätta gärna för någon du litar på att du inte mår bra. Du behöver inte återge alla detaljer om olyckan. Det kan räcka att säga att du har mardrömmar, bär på skuld och behöver sällskap eller hjälp att söka vård. Att involvera familjen på ett avgränsat sätt kan minska ensamheten, samtidigt som du själv får bestämma vad du vill dela och när.

Om du får tankar på att inte vilja leva, att skada dig, eller känner att du inte kan hålla dig säker, ska du söka akut hjälp direkt genom lokala akutmottagningar eller larmtjänster och inte vara ensam. Även utan sådana tankar är det viktigt att söka professionell hjälp snart, eftersom kombinationen av långvariga mardrömmar, ångest, undvikande och utmattning förtjänar omsorg och behandling.

Det är möjligt att både hedra din kollega och återfå mer lugn i ditt eget liv. Du behöver inte välja mellan att bearbeta ditt trauma och att fortsätta bidra till andra. Men din egen återhämtning måste få vara en prioritet, inte något du skjuter upp tills alla andra har fått hjälp.